BikeHiker

Det är roligt att köra min klassiker till hoj. Finns det någon motorcyckel intresserad där man stannar så kommer de alltid fram och pratar. Någon minns den som sin första hoj, en annan om att kompisen hade en, en tredje vill prata om den som världens mest sålda motorcyckeln och hur Honda sopade banan med motorcykeltillverkarna på 60-talet när CB750four kom.
I morse när jag satt i solskenet och försökte spänna på sadelväskorna igen så kom en smed fram och började prata. Det gick väl åt en halvtimme med Honda snack innan de satt som de skulle igen.
Att fråga om vägbeskrivningar brukar ge väldigt skiftande resultat dock. Jag ville hitta ut ur Linköping så jag kom på vägen mot Bestorp och fick beskrivningen: "Kör ner till trafikjlusen och sväng höger, sen är det bara rakt fram."
Jag körde ner till trafikljusen, svängde höger, åkte två kvarter och kom till en T-korsning?
Nåja det var trafikljus här med så jag svängde höger igen, åkte ännu en bit och kom till en T-korsning, igen?
Så mycket för rakt fram. Jag siktade på solen och gissade resten och lyckades tillslut hitta rett väg ut ur stan.
Fin väg med mjuka kurvor. När jag kom till Bestorp chansade jag på att åka småvägarna till Rimforsa istället för att äka till Brokind och ta en transportstäcka utefter väg 34. Det verkade lovande till en början men sedan tog asfalten slut. Det blev några kilometer grus innan den var tillbaka vid Opphem och det sänkte tempot rejält.
Framme vid Rimforsa hade jag ett dilemma. Tripmätaren stod på 234, Jag brukar få vrida på reserven mellan 235 och 260. Alltså var det dags tanka. Hojkartan (sponsrad av OKQ8) visade att närmsta OKQ8 tankställe var i Kisa, 19 kilometer enligt vägskylt men det gällde om jag åkte väg 34, jag ville ju åka den slingriga finvägen som fanns markerad. Huvet räknade febrilt, kanske hade jag 1 mil kvar innan reserven och den kan man kanske åka 5 mil på. 6 mil i tanken, kanske 7 om jag kör snålt. Måtta på kartan, 2 mil snabba tråkiga vägen, kan det vara 4 den roliga vägen, som den slingrar sig måste man nog räkna 5-6. Det blir på droppen, törs jag?
Friskt vågat... Vägen var underbar, den blev bara bättre och vackrare ju längre man körde. En högersväng vid Oppeby och fram mot V. Eneby där den gick tvärs över sjön och sedan slingrade sig efter strandkanten fick en nästan att smälla av.

Framme i Kisa kunde jag inte hitta macken. Där fanns Statoil, Shell, SP1 men OKQ8 syntes inte röken av. Jag stannade i centrum och frågade ett par grabbar men OKQ8 hade de aldrig hört talas om. Ändå så stod den markerad i Hojkartan. Förargligt, OKQ8-kortet var ju laddat med bränslepengar för resan. Ett sista runda innan jag uppgivet svängde in på Statoil. Där stod nu brevbäraren och fyllde upp postbilen, han om någon måste ju ha koll på adresserna i stan.
"Näe..? Men det står ju på kartan? Näe..? Jo men! Karlbergs Bil, Volvohandlarn, han har en pump, det är visst en OKQ8."
På bara bensinångorna hittade jag, efter brevbäraren vägbeskrivning, en Tanka pump. De har visst nåt samarbete med OKQ8.
Lättad och med fulltank körde jag väg 134 mot Österbymo. Den skulle vist vara fin enligt Hojkartan men det var en lång tråkig transportsträcka rakt fram. Vidare mot Ingatorp var blev det roligare. Det gick upp och det gick ner, hit och dit, rena tivolit.
Transportsträcka till Mariannelund och väl där så kurrade det i magen men det var något annat som lät också.
Extrahjälmen jag hade fastspänd på pakethållaren hade skakat sönder. Modstulen åt jag på Sibylla, men fick reda på att det låg en "M Byggvaror" bortom kröken. Mycket trevlig personal hjälpte mig att skruva ihop hjälmen igen.
Jag tänkte mig förbi Lönneberga och vidare mot Pauliström men missade en sväng och kom till Karlstorp. Det var en fin väg som inte stod i Hojkartan och det var skyltat Pauliström därifrån så jag var snart på rätt väg igen.
Jag körde finvägen över Nye  och sedan upp igen till Myresjö men nu kom regnet och det förtog upplevelsen.
Klockan var halv sex och jag hade tänkt hinna till Växjö men nu strilade regnet och jag funderade på att ge upp för dagen och hitta ett rum i Vetlanda.
Jag ringde Ratze, målet för min resa och meddelade status, bestämde mig för att ändå pressa söderut även om det kunde bli sent.
Ett bra val. Strax upphörde regnet, vägen var underbar och både kvällsolen och humöret sken upp.
Det gick också mycket fortare än jag trott så det blev inte så sent heller.
En händelserik MC-dag är till ända.
Jag blir väl här en dag eller två nu när jag nått målet, innan jag vänder hemåt igen.