BikeHiker

Inte Eugene O'Neill pjäsen men en ansträngande motorcykeldag.
Började tidigt och var nere när frukosten öppnade för jag visste att jag hade en långf väg framför mig.
Vädret var grådaskigt men gatorna i Tranås höll på att torka upp och Pohlman hade lovat solsken hela vägen hem. Med hoppackning (hela packning låg utspridd i rummet för torkning efter gårdagens regnjakt) planering av ny färdväg, fastspännande av väskor och utcheckning var klockan ändå 11 innan jag rullade ut ur Tranås.
Nu skulle jag ta igen det jag missade igår. Ett tag funderade jag på att köra hela vägen tillbaka till Österbymo, ta rundan om Norra Vi och Asby också men det vore också trevligt att komma hem innan dygnskiftet så jag begränsade mig till att ta av vid Ramfall mot Torpön.
Många gånger under den här resan har jag upplevt att, det här var en fin väg och så åker jag lite till och så var det en ännu finare väg och sen blir det bara finare och finare tills man smäller av.
Det här var definitivt en sån tur. Torpön bjöd på små knixiga vägar helt i klass med övningarna på Järfälla gokartbana med den skillanden att här var sikten skymd och det fanns mötande trafik.

Jag fick full valuta för knix-kurserna ändå.
Framme vid färjeläget fick jag vila en kvart innan linfärjan tog mig över till andra sidan. Det märktes att det här var en populär väg. Jag hade sällskap av fler motorcyklister på färjan och på vägen från färjelägret på andra sidan mötte jag ett stort gäng till.

Vid T-korset svängde jag höger mot Malexander och körde en underbar väg med mjuka kurvor efter Sommens strand och sen blev det bara bättre och bättre. Solen tittade fram mellan molnen, betydligt senare än Pohlman lovat dock.
Problemet med att ta bilder på vägar jag åker på, är att jag inte ser motivet förrän jag passerat.
Det blir till att vända, köra tillbaka, vända igen och sakta köra fram till punkten där jag kan ta bilden. Oftast så är jag ensam på vägen så folk inte ser mitt flängande men här stog en fågelfotograf i vattenbrynet och tittade konstigt på mig när jag kom för tredje gången så jag kände mig tvingad att säga nåt. Det visade sig att även han var motorcyklist och det blev lite snack om hojar, fåglar och fotografering innan jag var på väg igen men det är bara roligt, annars sitter jag mest med mina egna tankar när jag kör.
Kort snutt på väg 134 till Kisa och igenom för fortsatt väg mot Åtvidaberg. Strandvägen var lika fin som på nervägen men den bleknade lite i minnet av Malexander vägen. Snabb väg med mjuka kurvor, så var jag framme och det var dags att tanka. Ett varv runt i stan utan att hitta OKQ8 fick mig att komma ihåg problemen i Kisa. Jag började spana efter Volvo handlare istället och då blev det träff direkt. 
Alla hojvägar tycks gå genom Åtvidaberg för det snurrade runt bågar i centrurondellen in och ut från olika håll hela tiden. Jag körde vidare mot Ringarum.

Det är inte alltid så lätt att ta sig fram efter de kurviga småvägarna i landet. Skyltningen är betydligt mer snål och ibland stämmer inte heller skyltning med nåt jag kan identifiera på kartan. Ja, jag kör old school med karta och inte GPS, jag vet hur den fungerar och jag tycker jag har en bättre överblick.
Likväl stötte jag på problem vid Ringarum. Jag spanade efter ett vänster avtag mot "Fillingerum", enligt kartan och körde förbi skylten som pekade mot "Fyllingarum". Inne i Ringarum insåg jag att jag kört för långt, vände kom tillbaka till skylten och bestämde mig för att det var ett stavfel i kartboken. Efter några kilometer skulle jag göra ytterligare en vänstersväng och jag spanade efter skyltar som pekade mot orter som "Harsbo", "Torstorp" eller kanske Söderköping men så kom jag plötsligt fram till E22:an?
Tillbaka till den enda större korsning jag passerat men den skylten pekade mot "Stintorp"? Ett ortnamn som inte existerade på kartan. Som det såg ut så fanns det två möjligheter, antingen så var det rätt väg eller så skulle jag hamna i en återvändsgränd i skogen. Det var rätt och efter ett tag så hittade jag skylten mot Söderköping. Jag var varm och trött efter dagens strapatser så det fick bli ett stärkande matstopp där.
När jag varit i Söderköping tidigare har det alltid varit knökfullt med turister. Nu kändes staden öde. Det var jag och två gäster till på Göta Källare vid kanalen och jag var tvungen att fråga om säsongen var över eller nåt. Tydligen finns det ett glapp mellan 16 och 18 varje dag, då folk gör något annat än att sitta vid kanalen i Söderköping. Det kan vara bra att lägga på minnet om man inte gillar att trängas.
Stärkt fortsatte jag mot Ö Husby, tog färjan över Bråviken och fortsatte mot Jönåker och Nyköping. Fortfarande utan att veta hur lyckades jag ta mig genom Nyköping och fortsätta på gamla vägen mot Södertälje. Det var en fin väg över Vagnhärad till Järna men nu började hemlängtan suga ordentligt i mig. Genom Södertälje och den kära Gamla Södertäljevägen till Hallunda, sen fick det bli motorväg för resten.
Det blev en lång dag, klockan var nio när jag körde över Essingeleden in mot stan och visst har det varit en underbar resa men tusan vad skönt det var att se Stockholm igen.