BikeHiker

Sedan jag körde omkull på en isfläck förra hösten är jag lite harig med minusgrader.
Inte för att det är kallt och inte för att jag är rädd för att köra omkull men det blir så mycket att mecka efter. Så när termometern kröp under nollan vid morgon kollen för ett par veckor sedan så började jag gå till jobbet. När jag sedan missat två soliga helger på rad att köra på så blev suget för stort.
Fast termometern låg ostadigt på nollan så byltade jag på mig och gav mig ut idag. Vägbanan var i alla fall torr och solen sken.
Det blir lite transportsträcka ut ur stan innan jag kommer till några roliga vägar. Kroppen varm och skön, nästan så svetten bröt fram och mina fodrade allvädersbrallor älskar jag, men tusan vad det var kallt i ansiktet.
Jag fick lov att svänga av vid Västberga och inhandla en "buff" på Handelsboden för läpparna började domna. Jag har aldrig haft en "buff" förut och det krävdes lite experimenterande innan jag kom underfund med hur man använder den. Som att det finns en fram och baksida. Vänder man den fel blir det väldigt tungt att andas. Tyget är nämligen väldigt tätt utom på ett smalt band som man skall ha för munnen. Har man dessutom glasögon som jag, kan man inte dra den över näsan för då sprider den andedräkten så det immar igen.
Alltså, rätt vänd och med näsan över kunde jag fortsätta, men kylan la ut fler krokben. Kalla däck ger lågt luftryck och sladrigt bakdäck så jag fick svänga in på macken och puffa i lite till innan jag äntligen kom iväg.

Planen var att åka rundan Stockholm, Södertälje, Nynäshamn för det är en fin tur med roliga vägar men efter transportsträckan till Tumbarondellen och en bit in på Gamla Södertäljevägen började det bita i fingertopparna betänkligt.
Jag bestämde mig för att korta turen och svängde av mot Tumba istället.
Nere i Vårsta stannade jag för att skaka lite liv i fingertopparna. Jag hade också en stor lasbil framför mig som ändå skulle förstöra upplevelsen på krokvägarna som följde.
Fingertopparna kändes bättre och lastbilen var försvunnen så jag fortsatte till det populära MC-fiket Rosenhill.
En kopp kaffe att värma sig på gjorde riktigt gott i solskenet och nu var jag fitt för vägen till Tungelsta.
Det här är enligt min mening den bästa MC-vägen i Stockholmsområdet, härligt kurvig och glest bebyggd inbjuder den till att dra på. Tyvärr också olycksdrabbad så det gäller att vara skärpt.

Jag stannade till några gånger för att försöka fånga favoritvägen på bild. Tyvärr ville inte solen hjälpa till, för så fort jag stannade till så gick den i moln eller gömde sig bakom en träddunge. Därav de lite grådaskiga bilderna av en annars väldigt fin dag.

Ett litet antal likasinnade kunde inte heller hålla sig inne så jag kände mig inte helt ensam. Väl hemma så blev det till att tina fingertoppar igen men i övrigt kändes det bra.
Lite sorgset att ställa in i garaget igen för nu dröjer det nog till våren innan det blir några riktiga turer igen.