BikeHiker

Jaha! Så har man då äntligen lyckats hänga på Mälarn Runt, nordens största MC-evenemang.
Kul med en massa hojar som proppar upp i trafiken, det brukar annars vara bilarnas roll. Jag såg att målet var att samla 25000 hojar till årets 25års jubileum, jag har ingen aning om de lyckades men helt klart fick man räkna hojar i tusental. Det blev tvärstopp i Södertälje när alla skulle över Mälarbron som de dessutom håller vägarbeten på. Helt klart nordens största krypkörningsövning!

Vid stoppet i Eskilstuna fick man verkligen klart för sig vad stort det var. Motorcycklar överallt och säkert 80% Harley Davidson.
Jag parkerade och gick för att köpa nåt att dricka. När jag sedan stog och försökte fånga havet av motorcyklar på en bild så slog det mig plötsligt, hur skall jag hitta min egen hoj igen, parkerad någonstans i mitten?
Några kalkylerade gissningar om hur jag gått och ett par lovar mellan raderna så hittade jag faktiskt tillbaka igen.

Mälarn Runt är något av en folkfest för betydligt fler än bara motorcyklister. Efter hela vägen var det folk som tittade på och vinkade, folk som bänkat sig med brassestolar efter vägkanterna och dukat upp både mat och fika för att titta på.
Annars blev jag rätt besviken. Sträckningen gick till största delen efter motorvägar, motortrafikleder och raksträckor vilket bjöd på ganska tråkig körning, om det inte varit för sällskapet med andra. Kan vara för att alla café räcers ska hänga med, funkar väl inte så bra i kurvor de där långgafflade åbäkena.
Mitt pris för den rundan blev i alla fall en träsmak i ändan värre än något jag upplevt under hela min semester resa Växjö tur o retur.

Ja, så har jag varit på Rörken igen för en KNIX-kurs. Denna gång i strålande kvällsol.
Med tanke på så mycket hoj jag åkt och så många kurvor jag tagit på sistonde så gick det förvånansvärt dåligt.
Jag fick inget flyt alls i svängarna på första passet. Andra passet körde vi med en hand och det gick bättre. Först i tredje passet kändes det som det skulle, avslappnat och stabilt med rätt spårval och höjd blick. 
Tyvärr fick jag bryta och åka hem sedan, för solen gick ner. I brådskan när jag åkte hemmifrån hade jag inte tänkt mig för, så jag hade bara mina slipade solglas med mig och de funkar inte så bra i mörker.
Jag fick en bild på Hondas mäktigaste maskin ändå, innan jag åkte och jag stod flaggvakt med föraren så vi kunde snacka lite.

Sex cylindrar på raken! Nog är den brutalt läcker Honda CBX:en.

Inte Eugene O'Neill pjäsen men en ansträngande motorcykeldag.
Började tidigt och var nere när frukosten öppnade för jag visste att jag hade en långf väg framför mig.
Vädret var grådaskigt men gatorna i Tranås höll på att torka upp och Pohlman hade lovat solsken hela vägen hem. Med hoppackning (hela packning låg utspridd i rummet för torkning efter gårdagens regnjakt) planering av ny färdväg, fastspännande av väskor och utcheckning var klockan ändå 11 innan jag rullade ut ur Tranås.
Nu skulle jag ta igen det jag missade igår. Ett tag funderade jag på att köra hela vägen tillbaka till Österbymo, ta rundan om Norra Vi och Asby också men det vore också trevligt att komma hem innan dygnskiftet så jag begränsade mig till att ta av vid Ramfall mot Torpön.
Många gånger under den här resan har jag upplevt att, det här var en fin väg och så åker jag lite till och så var det en ännu finare väg och sen blir det bara finare och finare tills man smäller av.
Det här var definitivt en sån tur. Torpön bjöd på små knixiga vägar helt i klass med övningarna på Järfälla gokartbana med den skillanden att här var sikten skymd och det fanns mötande trafik.

Jag fick full valuta för knix-kurserna ändå.
Framme vid färjeläget fick jag vila en kvart innan linfärjan tog mig över till andra sidan. Det märktes att det här var en populär väg. Jag hade sällskap av fler motorcyklister på färjan och på vägen från färjelägret på andra sidan mötte jag ett stort gäng till.

Vid T-korset svängde jag höger mot Malexander och körde en underbar väg med mjuka kurvor efter Sommens strand och sen blev det bara bättre och bättre. Solen tittade fram mellan molnen, betydligt senare än Pohlman lovat dock.
Problemet med att ta bilder på vägar jag åker på, är att jag inte ser motivet förrän jag passerat.
Det blir till att vända, köra tillbaka, vända igen och sakta köra fram till punkten där jag kan ta bilden. Oftast så är jag ensam på vägen så folk inte ser mitt flängande men här stog en fågelfotograf i vattenbrynet och tittade konstigt på mig när jag kom för tredje gången så jag kände mig tvingad att säga nåt. Det visade sig att även han var motorcyklist och det blev lite snack om hojar, fåglar och fotografering innan jag var på väg igen men det är bara roligt, annars sitter jag mest med mina egna tankar när jag kör.
Kort snutt på väg 134 till Kisa och igenom för fortsatt väg mot Åtvidaberg. Strandvägen var lika fin som på nervägen men den bleknade lite i minnet av Malexander vägen. Snabb väg med mjuka kurvor, så var jag framme och det var dags att tanka. Ett varv runt i stan utan att hitta OKQ8 fick mig att komma ihåg problemen i Kisa. Jag började spana efter Volvo handlare istället och då blev det träff direkt. 
Alla hojvägar tycks gå genom Åtvidaberg för det snurrade runt bågar i centrurondellen in och ut från olika håll hela tiden. Jag körde vidare mot Ringarum.

Det är inte alltid så lätt att ta sig fram efter de kurviga småvägarna i landet. Skyltningen är betydligt mer snål och ibland stämmer inte heller skyltning med nåt jag kan identifiera på kartan. Ja, jag kör old school med karta och inte GPS, jag vet hur den fungerar och jag tycker jag har en bättre överblick.
Likväl stötte jag på problem vid Ringarum. Jag spanade efter ett vänster avtag mot "Fillingerum", enligt kartan och körde förbi skylten som pekade mot "Fyllingarum". Inne i Ringarum insåg jag att jag kört för långt, vände kom tillbaka till skylten och bestämde mig för att det var ett stavfel i kartboken. Efter några kilometer skulle jag göra ytterligare en vänstersväng och jag spanade efter skyltar som pekade mot orter som "Harsbo", "Torstorp" eller kanske Söderköping men så kom jag plötsligt fram till E22:an?
Tillbaka till den enda större korsning jag passerat men den skylten pekade mot "Stintorp"? Ett ortnamn som inte existerade på kartan. Som det såg ut så fanns det två möjligheter, antingen så var det rätt väg eller så skulle jag hamna i en återvändsgränd i skogen. Det var rätt och efter ett tag så hittade jag skylten mot Söderköping. Jag var varm och trött efter dagens strapatser så det fick bli ett stärkande matstopp där.
När jag varit i Söderköping tidigare har det alltid varit knökfullt med turister. Nu kändes staden öde. Det var jag och två gäster till på Göta Källare vid kanalen och jag var tvungen att fråga om säsongen var över eller nåt. Tydligen finns det ett glapp mellan 16 och 18 varje dag, då folk gör något annat än att sitta vid kanalen i Söderköping. Det kan vara bra att lägga på minnet om man inte gillar att trängas.
Stärkt fortsatte jag mot Ö Husby, tog färjan över Bråviken och fortsatte mot Jönåker och Nyköping. Fortfarande utan att veta hur lyckades jag ta mig genom Nyköping och fortsätta på gamla vägen mot Södertälje. Det var en fin väg över Vagnhärad till Järna men nu började hemlängtan suga ordentligt i mig. Genom Södertälje och den kära Gamla Södertäljevägen till Hallunda, sen fick det bli motorväg för resten.
Det blev en lång dag, klockan var nio när jag körde över Essingeleden in mot stan och visst har det varit en underbar resa men tusan vad skönt det var att se Stockholm igen.

Vaknade i morse av en åskknall, sen vräkte regnet ner. Regnet slutade men hela förmiddagen såg himlen ostadig ut. Jag kollade med Pohlman för att se hur resan skulle bli och upptäckte att det bara var ett moln där jag befann mig. Hela vägen till Stockholm var en strålande sol.
Nu tog det lite tid att fixa packningen och fundera ut färdväg (jag ville inte åka transportsträckan Österbymo-Kisa igen) så jag kom iväg rätt sent.
Körde den fantastiska finvägen Tjureda - Myresjö tillbaka igen, tog en transportsträcka till Vetlanda där jag fyllde på magen lite och där började det se dystert ut på himlen. En snabb transportstäcka vidare efter väg 127 och jag fastnade med dubbla spärrlinjer bakom en karavan från Mini Club Sweden på turné. Kanske körde de spiken i botten men fort gick det inte. Strax före korsningen till Ädelfors blixtrade det till med en knall så jag hoppade högt. Sen kom skuren och Minisarna försvann i ett vattenfall.
Jag stängde till jackan men det rann ändå in iskallt vatten i kragen, ner över magen och ner i grenen.
Det slutade lika fort som det kom och snart var det sol, varmt och torrt igen.
Vägen var lika fin över Ökna och Pauliström som när jag körde ner men den här gången kom jag rätt väg över Lönneberga. Nu när jag kan jämföra så tycker jag att den förra vägen över Karlstorp var finare. Lönneberga var ändå inte så mycket att hänga i gran.
 
Jag körde över en fors som bara bestod av sten, på vägen mot Lönneberga. Den tyckte jag var lustigare att se.

Framme i Mariannelund närmade sig trippmätaren reservtanks värden så jag stannade och kollade var jag kunde tanka. Här slog det lite slint i skallen och istället för att fortsätta mot macken i Österbymo, säkert inte mer än 3-4 mil och med rejäl marginal till bottenslurken, så körde jag 2 mil till Vimmerby. Fulltankad stod jag sedan där och blev osäker. Himlen mörknade igen bortanför Mariannelund och Ingatorp dit jag tänkte mig men det såg klart ut åt andra hållet mot Västervik. Skulle jag tänka om och hitta en annan östligare väg?
Jag bläddrade i mina kartor och funderade. Klockan var redan halv sex och jag började inse att jag inte skulle hinna till Linköping i vettig tid idag vare sig den ena eller andra vägen. Så bestämde jag mig för att trots allt köra tillbaka till Ingatorp, köra finvägen upp mot Boxholm och satsa på att hitta ett rum där eller i Mjölby. 
Transportsträckan till Ingatorp var dyster. Det mörknade mer och mer framför mig och jag började känna mig som Frodo på väg mot Mordor i Sagan om Ringen. Förbi Mariannelund så var det svart på himlen och blixtarna ven i fjärran. Med andan i halsen så svände jag av vid Ingatorp och satter fart mot Överbymo. Nu var jag i alla fall inte på väg mot åskmolnet längre men det kändes som regnet jagade mig i ryggen, blixtarna ven och knallarna höll på att skrämma skiten ur mig. Saurons horder var efter mig och vägen gick upp och ner och hit och dit i skarpa knixar. Det här var bergodalbanesträckan som jag körde ner. Halvägs till Österbymo var de ikapp mig och det började skvätta lite.
Framme vid Österbymo regnade det, jag bestämde mig för att skippa vägen över Norra Vi som jag tänkt köra och istället köra raka vägen mot Asby. Det var klar himmel åt det hållet.
Vid Asby så skvätte det bara lite igen och solen sken. Bortemot Tranås såg det klart ut, mot Boxholm osäkert och bredvid mig i öster spände en fantastisk regnbåge över himlavalvet.

Det var sent, jag var blöt och längtade till ett hotellrum med varm dusch, hårtork handuksvärmare och liknande lyx så jag gav upp och siktade på Tranås.
Det fick bli slutet på den dagen.
Kanske kan jag köra den fina vägen upp mot Boxholm imorgon.

Det är roligt att köra min klassiker till hoj. Finns det någon motorcyckel intresserad där man stannar så kommer de alltid fram och pratar. Någon minns den som sin första hoj, en annan om att kompisen hade en, en tredje vill prata om den som världens mest sålda motorcyckeln och hur Honda sopade banan med motorcykeltillverkarna på 60-talet när CB750four kom.
I morse när jag satt i solskenet och försökte spänna på sadelväskorna igen så kom en smed fram och började prata. Det gick väl åt en halvtimme med Honda snack innan de satt som de skulle igen.
Att fråga om vägbeskrivningar brukar ge väldigt skiftande resultat dock. Jag ville hitta ut ur Linköping så jag kom på vägen mot Bestorp och fick beskrivningen: "Kör ner till trafikjlusen och sväng höger, sen är det bara rakt fram."
Jag körde ner till trafikljusen, svängde höger, åkte två kvarter och kom till en T-korsning?
Nåja det var trafikljus här med så jag svängde höger igen, åkte ännu en bit och kom till en T-korsning, igen?
Så mycket för rakt fram. Jag siktade på solen och gissade resten och lyckades tillslut hitta rett väg ut ur stan.
Fin väg med mjuka kurvor. När jag kom till Bestorp chansade jag på att åka småvägarna till Rimforsa istället för att äka till Brokind och ta en transportstäcka utefter väg 34. Det verkade lovande till en början men sedan tog asfalten slut. Det blev några kilometer grus innan den var tillbaka vid Opphem och det sänkte tempot rejält.
Framme vid Rimforsa hade jag ett dilemma. Tripmätaren stod på 234, Jag brukar få vrida på reserven mellan 235 och 260. Alltså var det dags tanka. Hojkartan (sponsrad av OKQ8) visade att närmsta OKQ8 tankställe var i Kisa, 19 kilometer enligt vägskylt men det gällde om jag åkte väg 34, jag ville ju åka den slingriga finvägen som fanns markerad. Huvet räknade febrilt, kanske hade jag 1 mil kvar innan reserven och den kan man kanske åka 5 mil på. 6 mil i tanken, kanske 7 om jag kör snålt. Måtta på kartan, 2 mil snabba tråkiga vägen, kan det vara 4 den roliga vägen, som den slingrar sig måste man nog räkna 5-6. Det blir på droppen, törs jag?
Friskt vågat... Vägen var underbar, den blev bara bättre och vackrare ju längre man körde. En högersväng vid Oppeby och fram mot V. Eneby där den gick tvärs över sjön och sedan slingrade sig efter strandkanten fick en nästan att smälla av.

Framme i Kisa kunde jag inte hitta macken. Där fanns Statoil, Shell, SP1 men OKQ8 syntes inte röken av. Jag stannade i centrum och frågade ett par grabbar men OKQ8 hade de aldrig hört talas om. Ändå så stod den markerad i Hojkartan. Förargligt, OKQ8-kortet var ju laddat med bränslepengar för resan. Ett sista runda innan jag uppgivet svängde in på Statoil. Där stod nu brevbäraren och fyllde upp postbilen, han om någon måste ju ha koll på adresserna i stan.
"Näe..? Men det står ju på kartan? Näe..? Jo men! Karlbergs Bil, Volvohandlarn, han har en pump, det är visst en OKQ8."
På bara bensinångorna hittade jag, efter brevbäraren vägbeskrivning, en Tanka pump. De har visst nåt samarbete med OKQ8.
Lättad och med fulltank körde jag väg 134 mot Österbymo. Den skulle vist vara fin enligt Hojkartan men det var en lång tråkig transportsträcka rakt fram. Vidare mot Ingatorp var blev det roligare. Det gick upp och det gick ner, hit och dit, rena tivolit.
Transportsträcka till Mariannelund och väl där så kurrade det i magen men det var något annat som lät också.
Extrahjälmen jag hade fastspänd på pakethållaren hade skakat sönder. Modstulen åt jag på Sibylla, men fick reda på att det låg en "M Byggvaror" bortom kröken. Mycket trevlig personal hjälpte mig att skruva ihop hjälmen igen.
Jag tänkte mig förbi Lönneberga och vidare mot Pauliström men missade en sväng och kom till Karlstorp. Det var en fin väg som inte stod i Hojkartan och det var skyltat Pauliström därifrån så jag var snart på rätt väg igen.
Jag körde finvägen över Nye  och sedan upp igen till Myresjö men nu kom regnet och det förtog upplevelsen.
Klockan var halv sex och jag hade tänkt hinna till Växjö men nu strilade regnet och jag funderade på att ge upp för dagen och hitta ett rum i Vetlanda.
Jag ringde Ratze, målet för min resa och meddelade status, bestämde mig för att ändå pressa söderut även om det kunde bli sent.
Ett bra val. Strax upphörde regnet, vägen var underbar och både kvällsolen och humöret sken upp.
Det gick också mycket fortare än jag trott så det blev inte så sent heller.
En händelserik MC-dag är till ända.
Jag blir väl här en dag eller två nu när jag nått målet, innan jag vänder hemåt igen.

Men vad roligt det har varit. SMC:s Hojkartan har varit ledstjärna för vägvalet. Tanken är att pricka så många finvägar jag kan på vägen till Växjö.
Jag drog E4:an rakt söderut, tänkte att jag snabbt ville komma fram till nya vägar men vid Salem hade jag totalt tröttnat på motorvägen. Det är ju så tråkigt. Så det fick bli gamla Södertäljevägen igen.
Kryssade lite snabbt genom Södertälje och ut Pershagen. Nu blev det lite jungfruliga vägar.
Framme vid Järna hade jag lite svårt att bestämma mig. Antingen fortsätta söderut över Vagnhärad eller köra till Gnesta och sen väg 223 till Nyköping. Den senare står utsatt i Hojkartan. Det kurrade till i magen och jag bestämde mig för lunch hos Gnesta-Kurre.
Det är ju ingen höjdarväg till Gnesta men 223:an till Nyköping...
Oj, Oj, Oj.
Jag ångrade inte det vägvalet. Mjuka kurvor mellan ängar och små ekdungar på kullar. Det var såna här vägar jag drömt om och vips var jag i Nyköping. Inte för att det var någon kort sträcka men tiden susade fram lika skönt som jag.
Jag behövde tanka och jag mindes från tidigare att det fanns en OKQ8 i stan men Nyköping är förvirrande. Jag tycker bara jag kör runt i cirklar och så undrar jag om det nog inte blev fel i förra svängen och så plötsligt är man där.
Nytankad körde jag mot Jönåker för att där svänga mot Kolmården. Vägen förbi Kolmården till Norrköping är markerad i Hojkartan men jag tyckte nog faktiskt att vägen mellan Jönåker och Kvarsebo var intressantare ur hojperspektiv. Roligare kurvor, mindre trafik. Fast strandvägen från Krokek till Norrköping var fin.
Motorvägsinfart till Norrköping, siktar på centrum, väl där så är det en fin stad men den funkar inte riktigt att se från hojsadeln. Jag lyckas virra bort mig så jag inte hittar ut. Turligt nog är det välskyltat till turistinformationen och där fick jag tag i en stadskarta.
Vägen från Norrköping till V. Husby är med i Hojkartan men jag förstår inte varför. Det är bara sista biten förbi Snöveltorp som är ok, resten är bara intressant om man kör dragbike.
V. Husby till Norsholm var hyfsad men jag lyckades göra en sväng som jag inte hängde med på i kartan, så jag trodde jag åkte åt ena hållet men egentligen åkte jag åt andra och plötsligt var jag på väg tillbaka till Norrköping?
Vände, paserade samma gungande flicka i Norsholm igen och kom äntligen på rätt väg mot Grensholm.
Smal krokig väg med mycke åka i.
Vid Grensholm ska jag ta av mot Ljungsbro och Berg men det står skyltat Vreta Kloster, en liten skit ruin bortanför den mycket större orten Berg. Det tog mig ett par irriterande kilometer innan jag kopplade ihop det.
Nåväl det är en fin väg det också, mjukare kurvor, snabbare tempo och lite vattenkänning från sjön Roxen.
Väl installerad i Linköping ska jag nu krypa till kojs. Jag är trött men har förvånande lite träsmak i ändan med tanke på att jag suttit i sadeln i nära 7 timmar.
Imorgon väntar nya äventyr.

Nu är väskorna packade och det ser faktiskt ut som om jag får med mig det jag hade tänkt att ha med.
Lite marginal också faktiskt, för jag har inte behövt släppa på blixtlåsen som håller in de sista 10 litrarna utrymme.
Det känns bra, kan tänkas att det blir någon souvenir på vägen.
Imorgon bär det av.

Träning på bana är nyttigt och på söndag var det dags för en ny knix-kurs på Rörken gokartbana i Uppsala.

Grått var vädret och vägen tråkig men jag stålsatte mig och for iväg, beredd på en regnskur eller två.
Men vädret blev bara bättre och det kom faktiskt inget regn på hela dagen.
Få deltagare hade vågat sig dit men desdå fler instruktörer så man fick en väldigt nära och givande coachning.

Humöret var på topp, banan torkade upp fort och temperaturen steg. Det blev mycket åka av och ett gäng AHA-upplevelser när jag började få flyt i det här med kurvtagningen.

">

Nu börjar jag känna mig riktigt taggad för semestervägarna.
På tisdag bär det av.

Jag har haft en ambition hela sommaren att delta i åtminstånde en av SMC:s KNIX-kurser.
Så första tillfället nu när semester och ork infallit var i lördags morse på Tuvängen Ring.
Blöt morgon, regnat under natten och väl där fick jag reda på att det var inställt på grund av sönderregnad bana.
Jag skulle aldrig ha tvättat hojen dagen innan, det regnar alltid när man just har tvättat.

Nytt försök på Järfälla Gokartbana söndag kväll.
Den här gången blev det åka av. Molnen hotade med regn men höll sig på avstånd och vi var 12 motorcyklister i min nybörjargrupp som övade kurvtagning med blickfokus och gaspådrag. Fyra instruktörer höll efter oss och kom med förmaningar och tips.

Jätteroligt och nyttigt. Man behöver öva för att bli bra förare och känna till begränsningarna både hos sig själv och i motorcyckeln. Tre 15-minuterspass med genomgång både före och efter så var jag lyckligt mör och kände att jag växt betydligt i sadeln.

På hemvägen kom regnet men jag hadde fått blodad tand. Jag skall vara med igen.

Måndag kväll och tillfället ges på Rörken Ring i Uppsala.
Hällregn på morgonen. Jag kollar med Pohlman men han förutspår hällregn hela dagen och särskillt i Uppsala.
Nå lite regn är ju inget som avskräcker mig men en timmes MC-tur i hällregn till Uppsala och jag är blöt, fyra timmars kurs i hällregn och jag är blötare, en timmes hemresa i hällregn och jag är dränkt.
Nä, jag bangade. Jag skulle säkert bara dra på mig en svår förkylning och det skulle ju sitta fint nu när jag planerar min första MC-semester.
Jag tror jag ska kika på ett regnställ i veckan, kan nog vara bra att ha.